madderomin

Ett samtal, tänk att ett samtal kan vända hela livet upp och ner och in och ut, att höra sin mammas röst när hon får reda på vad som hade hänt, jag har aldrig hört den rösten innan.. och att en bilfärd kan vara den längsta någonsin fast den brukar gå fort. Den känslan finns inte ord på hur man ska kunna beskriva, jag kände mig rädd, ensam fast jag hade alla i världen runt mig just då och tom, helt tom kände jag mig och jag ville inte fatta.

När man ser något så betydelsefullt försvinna, allt man en gång hade och alla minnen bara går upp i rök, bokstavligt sagt. Hur känner man sig då? När ens hem bara försvinner, där man har bott i hela sin uppväxt inte finns längre? Tänk att stå där och känna hur allt brinner upp och veta att du kommer aldrig komma tillbaka till samma hus..

Jag har bilder i huvudet som fortfarande gör ont att tänka på, mardrömmar som kommer tillbaka fast det var flera år sen.. Man vaknar kallsvettig och undrar vart man är och om man lever, det är inget kul alls vill jag lova. Det värsta som har hänt mig var just detta, även fast jag var ganska liten sitter de som ristat in i mitt huvud och kommer alltid finnas där. Att se folk stå ute i pyjamas och med nallar längs hela vägen när vi kör fram till huset var läskigt, man fattade inte riktigt vad som hade hänt, fast att man såg röken lång väg innan vi kom fram.

Idag när jag tänker tillbaka är det som om jag har drömt allt, men jag vet ändå att det har hänt på ritkigt.. När jag tänker på mitt gamla rum och matthias rum, fanns de på riktigt eller drömde jag? Det fanns faktiskt på riktigt. Känns som om jag aldrig har varit i det huset utan att de är bara något jag har drömt om, en mardröm...

<3


Kunde inte sova, började tänka på gamla minnen och då kom detta upp, kände att jag behövde skriva av mig lite. Blir lite mycket ibland, fortfarande.
Ska försöka att sova igen. Natti! :*